Fair by Frida

Här är jag, Mzungu.

Mzungu.

Ett ord jag hört ropas efter mig så många gånger på den här kontinenten. Idag oftast använt om den vita människan, utlänningen, den som kommer någon annanstans ifrån. Men ordets historia bär också på rörelse – på någon som vandrar omkring, som kommer och går, som inte riktigt hör till platsen.

Kanske är det därför jag tycker om det.
För jag har nästan alltid varit i rörelse.

Mellan länder, människor och världar. Mellan språk jag behärskar och språk där några få ord, ett leende, två händer och en blick får bära resten. Och ändå är det märkligt hur sällan jag känner mig främmande.

Här är jag Mzungun, den som uppenbart kommer utifrån, och ändå möts jag av varma leenden, utsträckta händer och platser som gör rum för mig.

Sällan känner jag mig så hemma som långt hemifrån. Kanske för att hemma för mig aldrig riktigt har varit en punkt på en karta.
Jag tror att jag har lärt mig att bära det med mig.

Som vattnet som rör sig utan att förlora sin natur. Som människor som vandrat i generationer och vet att trygghet inte alltid behöver bestå av fyra väggar och samma utsikt. Ett hem kan finnas på många platser. I människor. I dofter. I ljud. I ett skratt man inte behöver översätta. I känslan av att för en stund få höra till.

Mitt språk har med åren fått många versioner. Och nästan aldrig har det känts begränsande. För generositet behöver ingen översättning.

Inte heller värme. Inte nyfikenhet. Inte omtanke. Inte tacksamhet.

Det verkar finnas överallt där människor finns. Och kanske är det just tacksamheten jag känner allra starkast nu.

Inte bara över allt jag har fått se, utan över att jag över huvud taget har haft möjligheten att röra mig genom världen så fritt som jag har gjort. Att få välja riktning. Att kunna säga ja. Att kunna åka. Att få komma hem igen.

Det är ett privilegium jag blir alltmer medveten om ju mer av världen jag ser. Och kanske ligger ansvaret just där.

Att inte låta privilegiet bli ett avstånd till världen, utan använda det för att komma närmare den. Att fortsätta gå dit där mina egna självklarheter utmanas. Att låta andra människors verkligheter rubba min egen. Att aldrig bli så bekväm i det jag har att jag slutar se det jag fått.

För riktning är egentligen ingen rak linje. Den byggs av hundratals små beslut.

Att säga ja.
Att våga.
Att utmana.
Att upptäcka.
Att tveka.
Att tänka om.
Att lita på.
Att välja.
Och sedan våga välja igen.

Någonstans längs vägen har jag förstått att jag inte söker ett liv där jag står stadigt på samma plats.

Jag söker ett liv där jag står stadigt i mig själv, oavsett plats. Mitt korta, märkliga, ständigt lärande liv på den här jorden.
Jag vill använda det väl. Jag vill att det ska få betyda något för fler än mig själv.

Och när jag en dag inte längre är Mzungun som kommer gående längs vägen, hoppas jag att något av mig ändå dröjer sig kvar.

I en energi.
I ett minne.
I en känsla.
I modet hos någon annan.
I något jag gav, lärde mig, förändrade eller lämnade vidare.

Jag behöver inte finnas överallt. Men jag hoppas att jag någonstans har fått någon annan att känna lite mer, våga lite mer eller tro lite mer på sin egen riktning.

Att jag fanns.
Att jag kändes.
Och att mitt liv, hur kort det än blev i det stora hela, betydde något också utanför mig själv.

Det är min dröm.

Jag vet att det är stora ord. Kanske till och med lite för stora för någon. Men jag har kommit till en punkt där rädslan för hur de uppfattas väger mindre än behovet av att säga dem.

Och om du orkade läsa ända hit och något av det jag försöker sätta ord på landade även i dig, så betyder det mer för mig än du kanske tror.

Wedding week is NOT the week to suddenly reinvent yourself. 😅

New skincare? Nope.
Fresh new hair colour? Risky.
Picking that tiny spot? STEP AWAY FROM THE MIRROR. 😂

Basically: if your skin, hair or brows haven’t met it before, they don’t need an introduction now.

Swipe for 7 things I’d avoid the week before your wedding — after 12 years of getting brides ready. 🤍

Perfect bridal hair is overrated.

There’s something about fresh flowers in bridal hair that I will never get tired of.
A little wild, a little romantic, and completely unique every single time.

I love when bridal hair doesn’t feel too perfect — soft texture, movement, loose strands and a little beautiful imperfection.

Because sometimes, perfect is simply less interesting.

There are products you like… and then there are the ones you simply refuse to work without.

Honey Glaze Collagen Therapy has quickly become one of those products for me.

Beautiful bridal makeup starts long before the lipstick goes on, and healthy, nourished lips make more of a difference than most people realize. This treatment leaves lips feeling incredibly soft, deeply hydrated and perfectly kissable—creating the ideal canvas for your wedding lipstick.

If you’re getting married (or just simply need a game changer for your lips), consider this one of the best beauty investments you can make for your wedding day.

A new favourite that’s definitely here to stay. ✨

I just wanted to pop in and say hi to my newest followers. I’m so glad you’re here! 💛

Ofira Mantzoor, Tihamer Szabó, Cristian Marina, Antoine Muscat, Radmila Radovan, Raimonds Kirsanovs, Bozsoki Krisztián, Carol Brown, Khaled Al Zamanan, Piotr Łuszcz, Dragica Skrkar-Markovic, Darja Koščak