Lednära Kroppsvård

Du har ont i bröstet. Du söker akut.
Inom några timmar får du beskedet: hjärtat är fint, lungorna är fina.

Du är inte sjuk.

Du åker hem lättad — men smärtan finns kvar.

Veckorna går. Du börjar röra dig försiktigare, sover sämre, undrar om något missades.

Akuten gjorde precis vad den är byggd för: uteslöt det livshotande.

Det räddar liv varje dag och ska prioriteras.

Problemet är vad som händer sen.

För en stor andel av de här patienterna är smärtan muskuloskeletal — från bröstkorgsväggen, revbenen, bröstryggen. Den är verklig. Den går att behandla. Och den riskerar att bli långvarig om ingen plockar upp tråden efter utskrivningen.

En ny artikel i International Journal of Osteopathic Medicine av Niklas Sposato och Monika Fagevik Olśen argumenterar för att "icke-kardiell, icke-pulmonell" inte borde vara slutet på samtalet. Mycket värd att läsa.

Bröstrygg och revbensbesvär är en stor del av min kliniska vardag.

Länk till studien i kommentarerna ↓

(Tydligen svårt att dela egna inlägg som länkar till andras inlägg. Gör ett nytt försök.)

Michael Johansson (naprapat, inklistrat inlägg nedan) svarade på den här artikeln och träffar rätt i sin analys. Läs hans inlägg — det är välskrivet. Dela gärna mitt inlägg också.

Jag vill lägga till ett perspektiv från osteopatin som kompletterar det han beskriver:

Michael skriver om skillnaden mellan att dämpa ett alarm och att förstå varför alarmet aktiverades. Det är en viktig distinktion. Ur ett osteopatiskt perspektiv vill jag lägga till ytterligare ett lager: kroppen är inte bara ett nervsystem med muskler och ben runt om. Den är ett integrerat system där rörelseapparat, organ, kärlsystem och nervsystem påverkar varandra — hela tiden, ömsesidigt.
Det betyder att en patient som söker för nackbesvär ibland bär på ett mönster som involverar andning, diafragma, bäcken eller spänningar i bukhålan — inte bara nacken. Det syns inte på röntgen. Det ger kanske inget utslag på ett blodprov. Men det är ändå det som håller kroppen i ett kompensationsmönster.
Det är det här som varken värktabletter eller isolerad träning når.

En stor del av de patienter jag och mina kollegor inom de mer avancerade manuella terapierna tar emot kommer till oss efter att ha frekventerat vården i månader eller år utan att få ordentlig hjälp. Det handlar sällan om att vården gjort fel på sina egna villkor — det handlar om att muskeloskeletala och funktionella besvär helt enkelt inte är vårdens starka sida. Den kompetensen finns, men den finns utanför vårdetablissemanget. Och alltför sällan leder vägen dit — delvis för att vården alltför ofta betraktar den kompetens som finns utanför det egna etablissemanget som irrelevant.

Det som gör det hela extra frustrerande är att många av de besvär det handlar om — trots att de plågat patienten i månader eller år — ofta är relativt okomplicerade för oss att behandla. Det är inte ovanligt att en patient som gått med ont länge ser tydlig förbättring redan efter ett eller bara ett fåtal besök. Men det finns ett pris för väntan: ju längre kroppen har burit på ett besvär, desto mer befästa blir kompensationsmönstren — och desto fler behandlingar krävs ofta för att få till en normalisering. Tid spelar roll, och den går inte att få tillbaka.

Jag brukar säga till mina patienter att det i slutändan inte spelar så stor roll vad terapeuten kallar sig — naprapat, kiropraktor eller osteopat. Det viktigaste är att du hamnar hos någon som förstår vad du faktiskt bär på, och att behandlingen ger resultat.

Det som däremot spelar roll är att du över huvud taget hittar dit.

------------------------
Ursprungligt inlägg av Michael Johansson

Just nu läst denna artikel där en Smärtläkare tror sig veta vad Naprapati är och hur det fungerar. Lika dumt som om jag skulle säga vad läkare gör för fel (men så lågt sjunker inte vår profession)!
Mitt svar på artikeln: Smärta är inte alltid problemet – det är ofta kroppens alarm
Rubriken “Då ska du inte till en naprapat – utan till en läkare” bygger på en gammal syn där smärta ses som själva sjukdomen. Men modern neurovetenskap visar allt tydligare att smärta ofta är hjärnans och nervsystemets skyddssignal – inte den egentliga orsaken till problemet.
Det betyder inte att läkare gör fel. Akut sjukdom, infektioner, frakturer, tumörer och allvarliga neurologiska tillstånd ska självklart utredas medicinskt. Men när det gäller många långvariga muskuloskeletala besvär behandlas ofta symptomen mer än orsaken.
Smärtstillande, antiinflammatoriska läkemedel och kortison kan ibland vara nödvändiga. Men de förändrar sällan den neurologiska dysfunktion eller biomekaniska obalans som skapade problemet från början.
Det är här modern manuell neurologisk behandling kommer in.
Inom naprapatin och kiropraktiken arbetar man inte primärt mot smärtan – utan mot den neurologiska störning som ligger bakom kroppens kompensationsmönster.
Kroppen fungerar genom konstant kommunikation mellan hjärna, ledreceptorer, muskler, balanssystem och nervsystem. När vissa segment i ryggraden tappar normal funktion förändras afferent information till hjärnan. Det påverkar hållning, balans, muskeltonus, rörelsemönster, autonom reglering och kroppens förmåga att adaptera till belastning.
Smärta blir då ofta en konsekvens av dålig neurologisk adaptation.
I många fall ser man:
• förändrad proprioception
• asymmetrisk belastning
• skyddsspänningar
• kompensatoriska rörelsemönster
• störd sensorimotorisk kontroll
• överaktivt sympatikus
• minskad återhämtning och neuroplasticitet
En specifik neurologiskt baserad justering syftar därför inte bara till att “knäcka ryggen” eller tillfälligt minska smärta. Målet är att återställa mer normal neurologisk funktion och förbättra hjärnans kontroll över kroppen.
När funktionen förbättras minskar ofta smärtan som en följd av detta.
Det är en fundamental skillnad:
1. Symtombehandling = dämpa alarmet
2. Funktionsbaserad neurologisk behandling = försöka förstå varför alarmet aktiverades från början
Det betyder inte att all smärta kan justeras bort. Inte heller att läkare eller mediciner är oviktiga. Men att reducera manuell neurologisk behandling till “kortvarig effekt” visar ofta att man fortfarande ser kroppen genom ett mekaniskt istället för neurofunktionellt perspektiv.
Vi måste börja skilja mellan:
A. att tillfälligt minska smärta
och
B. att förbättra kroppens förmåga till adaptation, reglering och funktion.
Den framtida vården borde inte handla om läkare mot naprapater eller kiropraktorer.
Den borde handla om att förstå att människan är neurologisk först — och biomekanisk därefter.
När nervsystemet fungerar bättre fungerar ofta kroppen bättre. Och när kroppen fungerar bättre behöver den inte längre uttrycka samma skyddssignal i form av smärta.
//Michael Johansson
Naprapat.
Dessutom nämner han att de jobbar med orsaken till smärtan och i samma mening att de behandlar genom ”fasettblockad” och ”bränna nerver”, som om det vore orsaken? Mer än symtombehandling tycker jag, men kanske många gånger ända chansen till smärtfrihet i vissa fall🤔

Ironiskt nog är det ofta de med de mest slitsamma yrkena som får lägst friskvårdsbidrag. En sänkning från 25% till 6% moms på friskvård skulle ändra på det.

Manuell terapi, gym, dans, golf, ridning – allt detta skulle bli mer tillgängligt för fler, och företagen i branschen skulle pressas mindre ekonomiskt. Många skulle sänka sina priser i takt med momssänkningen, friskvårdsbidraget skulle räcka längre, och för många företag skulle det göra skillnaden mellan lönsamhet och förlust.

Skriv på och dela vidare. 👇

Enhetlig 6 % moms för all friskvård – stöd friskvården! För att skapa rättvisa villkor för alla som arbetar med friskvård och göra hälsofrämjande insatser mer tillgängliga för fler. Hälsa handlar inte bara om träning. Det handlar också om återhämtning, behandlingar, kost och andra förebyggande insatser. Vi vet att varje krona som satsas p....

Den gångna veckan har varit fylld av positiva resultat och framsteg!

En kund kom in med akut smärta i ryggen – men efter behandlingen var det bara en liten ömhet kvar.

En annan kund var här för sitt andra besök. Vid första besöket kunde hon knappt gå, och fokus låg på att lindra den akuta smärtan. Redan efter första behandlingen kände hon en stor förbättring och kunde gå betydligt lättare. Vid behandlingen den här veckan gick vi ett steg längre och arbetade med det underliggande problemet. Behandlingen gick utmärkt, och även om hennes nervsystem och kropp behöver tid att anpassa sig till de förändrade förutsättningarna, är vi på väg mot nästa fas: rehabiliteringsträning för att minska risken för återfall.

En vecka fylld av framsteg och positiva förändringar – det är precis sånt här som gör mitt jobb så meningsfullt!

Det tar sig. Inte helt klart, men det tar sig. Det ska upp gardiner, LED-lister, lite växter och andra dekorationer, med mera. Snart så.